Folket som glömde att gå.

Idag och imorgon är det som bland annat alla Stockholmare vet kaos i lokaltrafiken (*). På ön där jag bor innebar det att spårvagnen inte stannade i ena körriktningen. Alternativen var då att antingen gå en promenad på 10 minuter till nästa station ELLER ställa sig att vänta, åka tillbaka en station och sedan åka framåt mot slutmålet igen.

Ett kvickt överslag gav att ungefär 2 av 30 personer valde att promenera medan övriga 28 valde att stå och frysa, sedan tränga in sig i den överfulla vagnen för att sedan stå och frysa igen på nästa perrong innan bytet till nästa tåg. En av vandrarna drar efter en stunds promenad upp telefonen och pratar upplivat : “Tåget kunde inte stanna så jag GÅR nu.” Som om det var för första gången.

Det slog mig hur långt bort vår kultur kommit från något av det mest grundläggande (primalindex: ca 75%) man kan göra som människa; att gå.

I det stillasittande samhället borde vandring ses som en lyx och en närmast helig handling. För min egen del räcker det med känslan av helhet med kroppen i rörelse i landskapet och tanken fri i sinnet för att vilja gå. Att gå med vänner och älskade och låta samtalet fara fritt kan leda till det finaste bandskapande. Studie efter studie (länk) visar även vetenskapligt på gångens helande effekt på både kropp och hjärna (*).

Vore vinterns kaos verkligen ett kaos eller ens ett problem om majoriteten av befolkningen kunde tänka sig att göra det som den absoluta merparten av alla våra mänskliga förfäder någon gång gjort – nämligen att gå 30-60 minuter för att komma fram?

Promenadbild

Kaos?

(*  SvD, 2, 3, 4, 5, DN, 2, 3, GP)

** Jag tror att uppdelningen av kropp och hjärna är artificiell och många gånger vilseledande (se t.ex. länk) men det är lätt hänt att följa normen i språkbruket…